danielandersson.me

Nyligen tog jag mig igenom Silent Hill: Homecoming, det sjätte spelet i denna skräckserie, till Xbox 360. Det var det första fullprisspel som jag på mycket lång tid höll på att sälja utan att ha spelat igenom det. Dålig framerate tillsammans med stundtals riktigt dålig grafik irriterade. Dålig framerate eller sämre grafik kan kan jag köpa – men båda på en gång? Nej, där blir det lite svårare. Sedan körde jag fast i en passage med flera fiender som krävde några timmars försök innan jag till slut kunde komma vidare.

Men trots det jag skriver ovan är det ett spel med sina ljusa stunder. Flera av dem faktiskt – bara man tar sig tid att upptäcka dem. Meleesystemet tar lite tid att få full pli på men när man väl lyckas flyter spelet på betydligt bättre och man kan utforska mer av miljöerna utan att halta runt, skadad, för jämnan.

Storyn kommer med ett antal oväntade vändningar som driver det hela framåt, bara man ser till att vara uppmärksam och hänga med hela vägen. Eftersom det är en amerikansk studio som har gjort spelet har karaktärerna betydligt mindre av de ologiska humörsvägningar som karaktärerna i de tidigare Japan-utvecklade delarna hade en tendens att ha. Det tycker jag är positivt för det gör karaktärerna mer trovärdiga och allmänt tyngre för berättelsen. Denna studio verkar ha velat göra någon slags samlingsspel där man återanvänder delar från alla tidigare spel plus lånar lite från filmen. Allt är dock inte återvunnet material eftersom det trots allt förekommer en ny stad med nya karaktärer med nya problem.

Det finns fem olika slut varav ett är gott och ett i vanlig ordning har att göra med ett UFO. För det sistnämnda fick jag en leksakspistol som skjuter laserstrålar. Typisk Silent Hill-humor. Zap, zap!

Denna text postades den fredag, juli 17th, 2009 at 19:38 och arkiverades under Gaming. Du kan följa eventuella kommentarer på denna post genom RSS 2.0-feeden. Du kan kommentera, eller använda trackback från din egen sajt.