(Denna post innehåller spoilers för Assassin’s Creed men inte Assassin’s Creed II.)
Nu är Assassin’s Creed II genomspelat och jag skall försöka mig på en någorlunda sammanfattande recension. För att förstå vad det är som sker i och med Assassin’s Creed II krävs det troligen att man tar en titt på dess föregångarens berättelse:
Det var en gång..
..en bartender vid namn Desmond Miles som rövades bort av ett företag vid namn Abstergo Industries. Företagets forskare hade lyckats bygga en maskin som lät dess användare återuppleva så kallade ”genetiska minnen” från tidigare förfäders liv. Meningen med Desmonds bortrövande är att utvinna genetiska minnen som ursprungligen kom från hans förfader, Altaïr Ibn la-Ahad. Denne levde i 1100-talets Israel och spelade en betydande men väldigt dold roll under det tredje korståget.
Medan Desmond långsamt återupplevde sin förfaders minnen visade sig det Abstergo Industries vara den moderna motsvarigheten till dåtidens variant av Tempelriddarna. Dessa sökte alltjämt makt medan deras svurna fiender, lönnmördarna (”The Assassins”), försökte stoppa dem. Altaïr var en av dessa lönnmördare. Hans minnen visar att han kom i kontakt med en viss ”Piece of Eden”, vilken bland annat ger dess användare speciella krafter för att utöva masskontroll över andra människor. Lönnmördarna såg denna kraft som förbjuden medan tempelriddarna såg detta som världens häftigaste pryl. De ville mer än gärna ville ta över världen med den och tyvärr slutade inte kampen under 1100-talet.
Med hjälp av tempelriddarnas teknologi pressades Desmond till att återuppleva Altaïrs minnen för att till sist hitta platsen där Piece of Eden fanns. Detta i sig visade sig vara en väldigt riskabel process då flera personer före honom drabbats av en extrem variant av The Bleeding Effect. Drabbas man av denna innebär det att man knappt kan särskilja sina egna minnen från sina förfäders och i allt högre takt hoppar mellan dem. Man återupplever alla platser, alla tidpunkter och allas död tills man blir tokig. Desmond hann börja visa vissa symptom då exempelvis Altaïrs Eagle Vision tycktes föras över till honom. Detta gjorde att Desmond såg en tidigare fånges förvirrade skrifter runt om i labbet. Skrifterna skrevs en gång i blod men har sedan dess tvättats bort och det är tack vara denna Eagle Vision som Desmond kan se detta. Eagle Vision gjorde även att han kunde skillnad på vän och fiende och det var vid detta tillfälle som det bekräftades att en lönnmördare gömt sig i labbet hela tiden.
Till slut klarade Desmond uppgiften som han tillfångatogs för och tempelriddarna visste därmed vart Altaïr fann Piece of Eden. Som en bonus fick de dessutom se vart flera andra Pieces of Eden runt om i världen fanns. Tempelriddarna sände genast ut sina agenter för att utforska alla dessa platser och såg sedan ingen mer nytta för Desmond. De beslutade därför att att han skulle dödas. Desmonds enda hopp låg nu hos den lönnmördare som gömt sig i hans närhet.
Spelmässigt bestod Assassin’s Creed av flera bra beståndsdelar tyvärr var något sämre sammansatt. Även om jag spelade igenom det och i överlag gillade det vågar jag knappt rekommendera det till folk. Jag förstår de som inte orkade ta sig igenom det eftersom de inte fann någon riktig motivation, de som helt enkelt tröttnade på att knappt veta vart de skulle och de som aldrig kunde komma in i kontrollen och de som tyckte att det blev för repetitivt. Utöver detta var det grava problem med tillgängligheten då undertexter saknades, staden var livlig och karaktärerna många gånger pratade lågt med brytning.
Några sekunder senare blir allt bättre
Assassin’s Creed II tar vid endast sekunder efter det att föregångaren slutat och Desmond hamnar snart på en ny plats med trevligare sällskap än tidigare. Åter igen skall han rota bland sina genetiska minnen. Denna gång är det förfadern Enzio Auditore ad Firenze i 1500-talets Italien som står för minnena och Desmond återupplever här hans resa från en flirtig bråkstake till en fullblodig lönnmördare. Till sin hjälp har han bland annat självaste Leonardo da Vinci som bistår med sina kunskaper och uppfinningar.
Det märks genast att målsättningen varit att rätta till och förbättra allt som gick fel i föregångaren. På sätt och vis är den en renässans i sig när man ser hur mycket som har skett sedan sist:
- Tillgänglighet: Undertexter! På flera språk! Till och med utanför vissa mellansekvenser! Men, huh..? Inte i alla mellansekvenser? Nej, tydligen inte. Nåja, det är i alla fall betydligt gånger bättre än Assassin’s Creed som kom under en period då Ubisoft verkade ha bestämt sig för att strunta i att texta sina spel. Som Desmond själv säger: ”Abstergo’s machine had it’s fair share of glitches as well. And the subtitles? A big plus.” Well said! (^o^)b
- Progression och repetivitet: I stället för att ständigt ha flera valfria ställen att resa till finns nu en tydlig huvudlinje att följa. Låter det till och med mer repetitivt än i det första spelet? På pappret kanske, men i verkligheten är det inte – läs: inte – receptivt. Det händer så vilt skilda saker hela tiden att linjäritet blir bland det sista man tänker på. Sidouppdragen (som liknar första spelets huvuduppdrag) finns kvar ända in i slutet så du kan ta dem när du vill.
- Fiende- och stridsvariation: Blir man trött på sina egna vapen kan man numera alltid vara lite crazy och försöka sno fiendens vapen ur händerna på dem och använda de emot dem i stället. I strid med en större mängd fiender innebär detta i princip att man byter vapen nästan hela tiden. Dessutom finns det flera olika typer av samma vapen så den där fula dolken går faktiskt att byta ut mot en snyggare.
- Samlarmotivation: I stället för att samla betydelselösa flaggor kall man nu hitta fjädrar. En moders avlidne son brukade nämligen samla på dessa fjädrar och detta blir hädanefter dennes enda tröst. Blir man inte det minsta berörd av detta är man en sten.
- Smygande: Nu skall man inte ställa sig bland munkar som går runt som om de gick på räls för att på något magiskt vis bli helt osynlig för vakterna. Nu kan man i stället gömma sig i alla folksamlingar och vakterna kan, om de blir misstänksamma, leta upp dig i dem.
- Stadsbygge ala Fable II: Du renoverar en stad! Ja, faktiskt. Hur omständligt det än låter är det faktiskt väl inbakat i spelmekaniken och när väl grunden är satt blir i princip allt du gör ett medel och en motivation för att fortsätta denna renovering.
- Parkour ala Prince of Persia: Parkour var något som föregångaren var väldigt bra på. Här tas det dock till lite mer krävande Prince of Persia-höjder i särskilda och mer begränsade passager. Eftersom jag ju gillar Prince of Persia är detta inte mig emot. Jag ångrar så smått att jag inte köpte någon av samlarutgåvorna som tydligen skall innehålla ännu mer sådant här.
- Verklighetsbasering: Att ha verkliga platser och personer som grund är inte längre enbart en fin fasad. Kommer du i närheten av en byggnad eller en viktig person kan du trycka på en knapp och direkt få upp en Wikipedia-liknande text med bild/-er om detta/denne. Jag blir mer sugen än vanligt på att åka dit på riktigt! (>_<)
- Hopp mellan då- och nutid: I stället för att ständigt fasa mellan då- och nutid vid givna ögonblick stannar man betydligt mer i dåtiden. Dock hörs karaktärerna från dåtiden diskutera i bakgrunden och i Wiki-texterna syns många gånger deras mer spontana kommentarer och uppmaningar.
- Nutid: Bättre nutid, helt enkelt. Spela och se.
- Grafikmotorn: Frame-raten har förbättrats, vilket alltid är välkommet. Grafiken likaså. Det är väldigt effektfullt att se stora byggnader vikas ihop till likt pappersfigurer när man avslutat vissa delar av spelet.
Science fiction, double feature
Spelet följer delvis den typiska berättarmallen för hur något dåligt sker och en huvudkaraktär beger sig ut för att hämnas. Dock är detta endast en del av flera som pågår vid sidan av varandra och det är när huvudkaraktären börjar bli en lönnmördare på riktigt som det blir riktigt spännande. Med tiden byggs ett historiskt science fiction-äventyr upp. Väljer man dessutom att studera de kryptiska symboler – med vissa svåra(!) pussel – som finns dolda runt om i världen expanderas berättelsen markant. Det är nästan så att jag undrar varför de ens är dolda och valfria när de berättar så mycket som tycks vara viktigt. Det är i dessa pussel som berättelsen tar sig de största friheterna för att omskriva och belägga konspirationsteorier till vår (spelarnas) verklighet, vilket ibland går till lite överdrift. Jag får lite svårt för att ta berättelsen på fullt allvar och det känns mer som om de skämtar när de börjar blanda in en viss ”H” och ”G” på det vis som görs här.
Detaljrikedomen sätter nästan till och med Grand Theft Auto IV på skam, även om det är på lite andra historiska premisser. Just att man kan klättra på i princip vartenda byggnad och alla är knökfulla med detaljer gör mycket för känslan. Det finns även en hel del konstverk att fylla villan med och det går till och när man gjort detta kan man till och med läsa lite om alla tavlor i samma Wikipedia-liknande text som nämndes tidigare. I varje stad kan man få kläderna färgade i flera olika kombinationer (fast själv körde jag mest med Assassin’s White) och utöver detta finns lättare rustningar som skall uppgraderas och får nytt utseende med tiden.
Det finns några buggar men, tack och lov, inget som totalt förstör spelet. Den vanligaste buggen för mig var att huvudkaraktären hamnade för nära en brant på fel vis medan han var mitt i någon manöver mot en fiende vilket gjorde att han svävade i luften ett tag innan han föll mot marken nedanför. Klättermekaniken känns ibland lite svårstyrd och vid en viktig passage krävdes det bokstavlig hundratals försök för att få till hoppet eftersom det inte gick att få karaktären till att ta grepp om en specifik bjälke. En gång syntes även en svävande man i en buske, vilken jag hann dokumentera här.
Sammanfattningsvis
Frustrationen i Ubisofts forumtrådar och den långa intensivutvecklingen har gett ett gott resultat och har kanske räddat en serie som började lite ojämnt. Förutom några missar med undertexterna, en berättelse som vid något tillfälle blir lite väl urspejsad och några buggar kan jag bara rekommendera Assassin’s Creed II till den som känner sig sugen en berättartung och välgjord historia.
Tanto di cappello, semplicemente!
