Mörkervandring till bunkern
Det är något obehagligt-mysigt med att gå upp tidigt på morgonen, i mörkret. Man läser sina anteckningar en sista gång innan man vandrar ned till backen, blir lite orolig när man tappar bort ett eller två begrepp på vägen, kommer till campusområdet, går in Långhuset, ner i källaren, uppger ämne/visar legitimation och går in i de så kallade bunkrarna där man övervakas och får en siffra i anonymiseringssyfte. Jag minns att det kändes lite speciellt och udda första gången och jag tycker det än – även om det inte riktigt känns lika mycket längre. Jag kan tänka mig att intrycket av detta är rätt individuellt också. Numera är det mestadels förknippat med nervositet och grava sömnproblem. *gäsp*
Nåja, nu är det gjort för denna gången och resultatet känns alltjämt lika okänt. Nu skall bara hemtentan läsas igenom/kompletteras och sedan är jag i princip redo för en DMD-klassfest!