Lars Winnerbäck @ Örebro Conventum Arena, 12 dec 2009
Varje Winnerbäck-turné är på sitt vis med sina typer av låtar och omarbetningar av dem. Ibland är de en direkt följd av det senaste albumets stil, ibland är de något helt annat. Varje ny turné verkar medföra ett behov av att antingen klä av eller klä på musiken mer eller mindre och detta i sig gör det till en rätt varierad och oväntad upplevelse. Denna turnés stil är en följd av albumet, Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen. Det är en råare variant än becksvarta Daugava-turnén men samtidigt mer finklädd och elektrisk.
När konserten börjar är det första som syns är en kortfilm med en flicka på en äng. Hon ler mot oss och gestikulerar att vi skall vara tysta. Och tyst blir det. Därefter far vi runt på torg, gator, radhus, garage, en mörk äng, längsnyponbuskar och en gympasal medan en speakerröst pratar i bakgrunden. Stämningen är genast satt. Efter någon minut slocknar bilden och lamporna bakom den nu fladdrande duken tänds så att hela bandet där bakom syns. När skynket faller har låten Järnvägsspår dragit igång;
”Det fladdrar till som i en dröm,
en pojke gräver ner sitt fynd
och röjer undan bevisen”
Edit: Videoklipp på detta (från en tidigare konsert) finns här.
Därefter fortsätter två låtar (Köpenhamn och överallt och Dunkla rum) i relativt högt tempo innan det är dags för mellanprat. Då är det applåderna och skriken som dominerar medan Lars vackert väntar ut dem med ett leende och blickar på de andra i bandet. Sedan fortsätter showen tills det tar slut vid tjugotre låtar.
Scenen känns mindre än förrförra sommarens scen och består mest av en massa järnrör som man fäst lampor och skärmar på. Väggarna är svarta skynken. Scenens bakvägg lutar framåt så att den går över bandet och kanske även en lite bit över publiken. Detta ser väldigt mäktigt ut precis när man är nära och ”mitt i” det men på avstånd ser det desto futtigare ut. Sett från mitt perspektiv (rakt framifrån, några meter bak från scenen) var det en rejäl ljusshow. Varje låt tycktes ha sitt egna färgtema och färgerna från lamporna var verkligen inte att leka med. Dessutom hade man stoppljus som ställde till rena trippen för ögonen.
Ljudbilden verkade lida något av lokalen. Själv tyckte jag att det lät rätt bra rakt framifrån scenen, fast det var tydligt att folket vid ljudbordet prioriterade bas framför nyanser. Dessutom hördes ett ständigt eko som tog bort en del av kraften som jag antog skulle finnas där. Trummorna i Jag har väntat på ett regn lät exempelvis väldigt bleka jämfört med förra årets Norrköpingskonsert och med det i backspeglen kan jag knappast tänka mig att det var så här som det var tänkt att låta. Mellanpratet och videoklippet fick en relativt låg volym medan själva låtarna lät desto mer. Framträdandet i sig är det dock inget fel på då Lars kanske har hörts bättre live för, men bandet är tajt och i överlag känns det som Lars både sjunger och spelar gitarren bättre för varje år. Tidigare har det stundtals känts som ett undantag när han plockar fram elgitarren men denna gång blev det snarare en regel. Och, ja, det lät bra.
När bandet kommit upp på scenen för andra gången är det dags för Winnerbäcks halv-747 – Söndermarken. Introfilmen som syntes i konsertens början går i bakgrunden hela låten igenom. Till sist bugar bandet och går av scenen medan eftertexterna fortsätter att rulla. Tack för kväll, Lasse.