danielandersson.me

Katie och Micah var ett lyckligt par som nyligen flyttat ihop. Dock tycks något spöklikt gäcka dem om nätterna och Micah skaffar en filmkamera för att försöka dokumentera vad det är som händer.

Ikväll sågs Paranormal Activity. Det var kanske inte världens bästa chansning att ta nu när jag redan sovit dåligt ett tag, men jag har velat se den enda sedan trailern dök upp för första gången. Nu när den är sedd kan jag konstatera att enkelhet fungerar bäst och att det var just när filmen var som enklast som den fungerade bäst. Den anspelar på så grundläggande rädslor och ibland räckte det med att en person enbart befann sig på ett visst ställe för att jag skulle rysa.

Tyvärr har filmen drabbats av hollowoodisering på mer än ett vis. De verkar i vanlig ordning ha extremt svårt för att hålla fingrarna borta från bra grundmaterial där borta. Från början var det tänkt att man skulle ha gjort en remake och sedan börjat visa den på bio, men efter att en överenskommen testvisning från skaparen, diverse seg Hollywood-byråkrati landade detta i att orginalfilmen fick en sådan här seg spridning och att delar av orginalfilmen ändrades. Den har dessutom hypats både från skaparen och från filmbolaget genom att folk har fått gå in och ”begära” att filmen skulle börja visas på fler ställen på en sajt. Nu funderar dessutom Paramount på att göra en uppföljare.

Jag blev lite kluven men gillade den i överlag rätt mycket ändå. Som sagt, den vann mest på de enkla medlen.

Sitter här och småsjunger till musik medan jag fixar det sista i hemsidan till pluggprojektet – att skriva ihop en 13-15 sidors skriftlig plan för en PR-kampanj med en tillhörande trycksak och en hemsida. Gårdagen ägnades till stor del med skrivuppgiften som på kvällen äntligen sändes in igår för en sista genomläsning av handledaren.

Själv ansvarar jag just nu för slutförandet av hemsidan (vilken syns i bilden till vänster), vilket är ungefär lika kul som det är slitigt. Men nu verkar alla Explorer-buggar och knepiga marginaler vara utplanade och det är mest ifyllnads- och justeringsjobb som återstår. Jag gillar förresten designen såpass mycket att jag kanske använder den på bloggen i framtiden. Dock med en liten kodrelaterad twist och lite extra touches – men vi får se om jag kommer så långt.

De två senaste nätterna har jag sovit bättre än på länge, vilket har känts otroligt skönt. Eller, nja, jag sov mest och det kändes väl inte så mycket då – men uppvaknandet kändes desto skönare. Dock känner man sig fortfarande lite sliten efter de senaste veckornas dåliga sömn.

Vi blev – inte helt oväntat – inte klara med arbetet som jag nämnde i den förra posten så det fortsätter åtminstone i morgon också. Hittills har denna dag varit en röra av snöflingor, Google Docs, Photoshop, Indesign (Edit: ”Dreamweaver”, menar jag) och Illustrator.

Nu vill jag inte titta in i en datorskärm mer ikväll. Nein, nein, nein! (>_<)

Nu är det runt noll grader och åter igen faller snön. Denna gång är det sådana där pytteflingor som ser ut som ett fridfullt glitterregn av diamanter under varje utomhuslampa häromkring.

Nu är man åter igen inne i den där konstiga slutfasen i plugget där det känns som det är hur mycket som helst kvar att göra men det skall göras på några dagar. Det är inte direkt stressigt – man bara undrar om det är något man missar i allt som man faktiskt får gjort. Idag har man till exempel suttit mer än åtta timmar och grejat med webdesign och texter och kommit långt. Gruppen har sagt att vi i morgon eftermiddag skall bli såpass färdiga att endast småkorrigeringar kommer att behövas. Just nu låter det något önsketänkande men alla har sina delar att göra och blir de bara gjorda så finns chansen. Alla verkar inställda på att bli sittande ett tag för över jul/nyår tänker vi inte ha detta i bakhuvudena.

För min del fortsätter sömnproblemen. Igår natt somnade jag snabbt men efter en timme vaknade jag igen och undrade så smått vad som försiggick. Sedan somnade jag om i ungefär en timme innan det blev till att vakna igen. Därefter kunde jag inte somna om förrän tre timmar innan det var dags att gå upp och masa sig iväg till dagens handledning.

Varje Winnerbäck-turné är på sitt vis med sina typer av låtar och omarbetningar av dem. Ibland är de en direkt följd av det senaste albumets stil, ibland är de något helt annat. Varje ny turné verkar medföra ett behov av att antingen klä av eller klä på musiken mer eller mindre och detta i sig gör det till en rätt varierad och oväntad upplevelse. Denna turnés stil är en följd av albumet, Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen. Det är en råare variant än becksvarta Daugava-turnén men samtidigt mer finklädd och elektrisk.

När konserten börjar är det första som syns är en kortfilm med en flicka på en äng. Hon ler mot oss och gestikulerar att vi skall vara tysta. Och tyst blir det. Därefter far vi runt på torg, gator, radhus, garage, en mörk äng, längsnyponbuskar och en gympasal medan en speakerröst pratar i bakgrunden. Stämningen är genast satt. Efter någon minut slocknar bilden och lamporna bakom den nu fladdrande duken tänds så att hela bandet där bakom syns. När skynket faller har låten Järnvägsspår dragit igång;

”Det fladdrar till som i en dröm,
en pojke gräver ner sitt fynd
och röjer undan bevisen”

Edit: Videoklipp på detta (från en tidigare konsert) finns här.

Därefter fortsätter två låtar (Köpenhamn och överallt och Dunkla rum) i relativt högt tempo innan det är dags för mellanprat. Då är det applåderna och skriken som dominerar medan Lars vackert väntar ut dem med ett leende och blickar på de andra i bandet. Sedan fortsätter showen tills det tar slut vid tjugotre låtar.

Scenen känns mindre än förrförra sommarens scen och består mest av en massa järnrör som man fäst lampor och skärmar på. Väggarna är svarta skynken. Scenens bakvägg lutar framåt så att den går över bandet och kanske även en lite bit över publiken. Detta ser väldigt mäktigt ut precis när man är nära och ”mitt i” det men på avstånd ser det desto futtigare ut. Sett från mitt perspektiv (rakt framifrån, några meter bak från scenen) var det en rejäl ljusshow. Varje låt tycktes ha sitt egna färgtema och färgerna från lamporna var verkligen inte att leka med. Dessutom hade man stoppljus som ställde till rena trippen för ögonen.

Ljudbilden verkade lida något av lokalen. Själv tyckte jag att det lät rätt bra rakt framifrån scenen, fast det var tydligt att folket vid ljudbordet prioriterade bas framför nyanser. Dessutom hördes ett ständigt eko som tog bort en del av kraften som jag antog skulle finnas där. Trummorna i Jag har väntat på ett regn lät exempelvis väldigt bleka jämfört med förra årets Norrköpingskonsert och med det i backspeglen kan jag knappast tänka mig att det var så här som det var tänkt att låta. Mellanpratet och videoklippet fick en relativt låg volym medan själva låtarna lät desto mer. Framträdandet i sig är det dock inget fel på då Lars kanske har hörts bättre live för, men bandet är tajt och i överlag känns det som Lars både sjunger och spelar gitarren bättre för varje år. Tidigare har det stundtals känts som ett undantag när han plockar fram elgitarren men denna gång blev det snarare en regel. Och, ja, det lät bra.

När bandet kommit upp på scenen för andra gången är det dags för Winnerbäcks halv-747 – Söndermarken. Introfilmen som syntes i konsertens början går i bakgrunden hela låten igenom. Till sist bugar bandet och går av scenen medan eftertexterna fortsätter att rulla. Tack för kväll, Lasse.

Ännu en veckas vardagar går till ända. Denna fredag avslutades med en fördelsedagsfest hos Berina som fyllde år. Hennes kille fyllde för ett tag sedan och firades på sätt och vis också med tårta och allmänt ståhej.

Det blev en gemytlig röra av DJ Hero, Lips: Number One Hits, vattenpipa, alkohol och prat lite varstans i lägenheten. Hela DMD-gänget från förra festen var där så det var förstås lyckat. Utöver dessa kom det även en del vänner till både Berina och hennes kille, varav en lite otippat visade sig vara från Falkenberg.

God natt och tack för ikväll, ni som var där! Till resten: God natt på er med.