danielandersson.me

Limbo är ett pussel-/plattformsspel utan någon vidare lång introduktion: ”Unsure of his sister’s fate, a boy enters the unknown”. Ja, det var allt. Men för att utveckla det lite: En pojke vaknar upp i utkanten av helvetet – därav titeln ”Limbo” – och börjar alltså leta efter sin syster. Längs sin väg stöter han på flertalet varelser och hinder som han måste ta sig förbi.

Utvecklingen började redan 2004 och sedan starten har den grafiska stilen inte ändrats mycket, bortsett från en viss finslipning och avskalning av överflödiga detaljer i omgivningen. Tack och lov har indeieutvecklaren, Playdead Studios, inte lyssnat på extern feedback utan hållit sig till vad man själv trott har varit bäst. Resultatet blir ett svart/vitt och väldigt snyggt spel med ett minimalt soundtrack.

Bortsett från att pojken vaknar i skogen och till slut kommer någon vart finns det inget egentligt narrativ som driver berättelsen vidare – bara känslan ensamhet och en slags utsatthet. På så vis påminner spelet en del om Braid med sin udda drömvärld, fast här med en helt annan stil och utan miltals med texter. De pussel som pojken stöter på längs sin väg är av varierande svårighetsgrad och stundtals blir de rätt svåra. Men tack vare mjuka kontroller, tätt placerade checkpoints och ett oändligt antal extraliv blir det ändå aldrig riktigt svårt.

I stort känns Limbo som ett ganska sparsamt spel, både på narrativ och längd. Den riktiga kvalitén finns i den grafiska presentationen och den väl avvägda spelbalansen. Det hela fallerar möjligtvis något i slutpartierna där spelet går in i en mer standardiserad plattformsfas men även där är spelet mycket bra.

Är nyligen tillbaks efter ungefär en veckas vistelse hos Albin och Kristin. Vi hade bestämt att vi skulle försöka ses några dagar i sommar (för vi syns alldeles för sällan) så nu blev det dags. Stundtals blev det lite sent in på nätterna men vi hade ändå rätt mycket för oss på dagarna med stensättning, golf, utflykter och förberedelser inför sommarfesten som ägde rum under näst sista dagen som jag var där. Festen i sig gick hur fint som helst med en del bekantskaper som jag inte sett på ett tag samt en del nya – både nyfödda och ”gamla”. Det var även en smärre teckenspråksorgie på ett vis som jag inte varit med om på ett tag. Kul att takterna sitter i för ibland saknar jag att språka fritt på teckenspråk igen.

Lite otippat spenderade jag och Albin två sena nätter åt att ta oss igenom tvåspelarläget i Splinter Cell: Conviction, kallat Deniable Ops. Eftersom det är en fullblodig prolog till singelspelarkampanjen visste jag att det skulle bli en del att bita i. Dock hade jag inte riktigt räknat med att det skulle vara bland det bästa som jag spelar i co-op-väg, i alla fall inom den rena actionkategorin. Vi hade riktigt roligt och det blev svårt att slita sig när vi väl fått upp flytet. Vi passade även på att spendera lite tid i det nysläppta Limbo. På något vis fick han det gratis för att jag köpte det när jag var inloggad på hans Xbox så, yepp – delad glädje är dubbel glädje.

En annan ”leksak” som vi hade en hel del kul med var den relativt nya fyrhjulingen (på bilden ovan). Det blev lite körning i varierande, ojämn terräng och till sommarfesten gjorde vi en hinderbarna. Fast den gjorde en hel del praktiskt nytta i trädgården under stensättningen också.

Nej, nu kallar Limbo. Fruktar att det skall ta ta slut allt för snart, men måste bara fortsätta.

GP.se har slängt upp ett klipp från Lars Winnerbäcks spelning i Göteborg där han och bandet framför hans snart tio år gamla brev från Oslo – Elden. Tyvärr saknas lite av energin från Falkenbergs-spelningen och dessutom är himmelen fortfarande ljus så här långt in i setlistan. Men det är ändå ett trevligt minnesklipp från turnén:

^ Klicka på bilden att komma till klippet på GP.se.

Idag var det då dags att hämta ut den nya och efterlängtade Xbox 360 Elite-modellen, känd som Xbox 360 Slim. Själv hade jag bokat den på Game och genom en bytesdeal tycker jag att jag gjorde en rätt bra affär. Nu står den bredvid min TV och har ganska nyligen kört Perfect Dark. Jättekrävande spel, jag vet. (~_^) Prövade även att kopiera över ett spel på hårddisken bara för att få till lite konstant läsning och, ja, man har bannemig lyckats få ned volymen rejält!

Att kalla den för “slim” har nu visat sig fel av två anledningar: Den första av dem är att maskinen faktiskt inte är speciellt smal, den har bara krympt och blivit lättare. Den andra anledningen läste jag först idag i Webhallens nyhetsmail: “Officiellt 360 S, marknadsförd som 360 och i folkmun känd som 360 Slim. Kärt barn har många namn.”. Och det stämmer, på lådan står det endast “Xbox 360” och på en klisterlapp står det ”Xbox 360 S Prem System”.

Hur som helst så gillas den. Touchknapparna kräver nästan ingen vidröring alls, nätagregatet har krympt/verkar inte bli lika varmt, maskinen är riktigt tyst både med och utan skiva i och wifi:n fungerar utan konstigheter. De två sistnämnda detaljerna var mina största incitament för köpet – bortsett från en hyfsat bra bytesaffär. Jag tyckte att den såg lite ful ut när den avtäcktes på E3 och när jag plockade upp den ur lådan var det med viss tveksamhet som jag visade upp den. Men nu, när den väl står där i vardagsrummet och har kört ett testvarv, känns den ändå rätt okej och smälter in snäppet bättre än vad den förra modellen gjorde. Vem vet, det kanske växer på mig.

Fungerar denna nu bara lika bra som min förra Xbox kommer den nog att kunna berätta en hel del storslagna berättelser.

Ikväll var det dags för Lars Winnerbäck att spela i Falkenberg för första gången sedan 2001. Denna gång ställde man till med en minifestival med två scener, skivbutik, café och diverse annat.

Jag hade rätt dålig koll på de andra banden så vissa fick jag snabblyssna på någon timme innan konserten bara för att veta vad som väntade. Love Antell fick en oförtjänt liten publik eftersom han var först ut men han gjorde ett väldigt bra jobb. Därefter kom Dundertåget som hade lite mer publik och dessutom några fans. Sedan kom Melissa Horn som hittills framstått som tråkig och blev väldigt mycket mer intressantare. Laleh har jag av någon anledning svårt för live så lyssnande inte så mycket på henne. I stället såg jag till att få en bra plats vid huvudscenen.

Huvudnumret, Lars Winnerbäck, började relativt lugnt med mannen själv ensam på scenen i ungefär en kvart. Helt klart kul att se med tanke på att jag aldrig såg soloturnén för några år sedan. Sedan föll ett skynke och därefter var bandet med på alla noter. I en låt var dessutom en förinspelad kör med på ett hörn och sjöng samtidigt som de syntes på storbildsskärmen på scenens baksida. Det låter säkert småmärkligt men det lät faktiskt väldigt bra. Delar av konserten kändes lite bekanta från vinterns turné men visst fanns det nya arrangemang och nya låtar.

Själv hamnade jag rätt okej, inom tio meter från främre staketet, rakt framför scenen. Under sista låten blev det plötsligt ett stort tomrum längst fram och jag hamnade säkert fem meter närmare på bara några sekunder. Ja, jag klagade inte för det var bra röj och alla hoppade/klappade gott i takt. Jag fick dessutom ett plektrum och köpte turnéexklusiva Bränt krut, vol. 4.

Nu skall jag och mina trötta ben vila lite. Tack än en gång för en trevlig kväll, Lasse!

Senast genomspelat är Mass Effect 2:s Overlord-expansion och Red Dead Redemtion. Det förstnämnda var en skön påminnelse om hur bra Mass Effect 2 kunde vara ibland, samtidigt som det fick mig att undra över hur tusan någon kunde klaga på ansiktsanimationerna i Alan Wake. Red Dead Redemtion kändes däremot lite svårt att komma i – dels för att jag hade spelat en del linjära spel innan och dels för att spelet faktiskt är lite grovt i kanterna.

Inledningsvis kände jag till exempel ingen vidare motivation av att se tre snubbar gå tillsammans och se en av dem rida iväg bara för att bli skjuten efter att ha malt ur sig en urseg dialog. Detta följdes av att några enstaka förklaringstexter blinkade förbi innan jag hann läsa dem. Under de nästföljande mellansekvenserna var jag vid flera tillfällen extremt nära att helt trycka bort dem och avfärda spelet som en platt vilda västern-sandlåda. Men sedan hände något. Maston pratade om samma grejer om och om igen, karaktärerna kändes hopplöst korrupta hit och dit men Maston hade i alla fall lagt fram lite bättre vad som drev honom och, yes, det gjorde skillnad. Lite berättarutveckling och nya platser senare kände jag mig riktigt hemma och spelet rullade sedan på till den bättre slutdelen med indianer, snö, grizzlybjörnar och bondeliv. Någonstans där, när jag sett alla platsers bredd och variation, såg jag den detaljrikedom som inte syntes i början. Och slutet, ja, det kändes rätt och effektfullt.

Men så ett erkännande: Buggarna (och kanske extrapriset i butiken) var faktiskt en stor del av skälet till att jag över huvud taget köpte spelet. Visst hade jag hört från andra att det verkade bra men jag tillät ändå mig själv att vara tveksam. Westernsimulatorer brukar som regel inte falla mig i smaken. Jag tyckte främst att det lät rätt lajbans med flygande, ridbara människor och andra märkligheter. Nu när jag har kommit igenom hela spelet kan jag tyvärr inte säga att jag har sett något av detta – men..

• ..min fru svävade utanför vår gemensamma säng (vilket syns i bilden ovan).
• ..en kvinna som behövde skjuts knuffade ned mig från hästryggen och blev sedan stående där, raklång så att jag inte kunde komma upp igen. Hästen blev orolig av detta och och började springa runt. Snart började även kvinnan på ryggen försöka springa men resultatet blev bara ryckiga rörelser.
• ..en okänd mexikansk kvinna gled genom en brunn, genom ett antal maknadstånd och försvann bakom en mur. Jag hade precis handlat klart i en affär när jag såg henne komma glidande i sidled.
• ..min häst gjorde vid ett flertal tillfällen en skarp vänstersväng, rakt in i en grind utan att det fanns några synliga hinder som skulle få den att göra detta.
• ..min häst blev stundtals en övernaturlig bergsklättrare och tog sig upp för stora, branta klippor när jag visslade efter den. Jag skall väl inte klaga på att den kommer men ibland önskar jag att den kunde göra samma när jag red på den.
• ..min häst försvann mystiskt. Jag red fort genom ett öppet landskap, hoppade av i farten, sprang några meter bort och när jag vände mig om var hästen borta. Den kom inte när jag visslade så fick fixa en ny.
• ..diverse vilda djur ”åkte” ibland runt i vildmarken utan att röra på benen. Ser läskigt ut om natten.
• ..när man går in i ett hus/rum kan karaktärerna där inne bli stående på stolar, bord och dylikt.
• ..det var vid flera tillfällen svårt att loota/skinna/bakbinda döda fiender när man befann sig i backar eller ojämn terräng.
• ..förklarings- och undertexter blinkade ibland förbi väldigt mycket fortare än vad jag hann läsa dem.
• ..i utomhusterräng syntes ibland blinkande prickar och linjer i marken.

Ska man ge ett sådant här spel bra betyg, eller? Ja, det kan man nog – men räkna alltså med några buggar på vägen.