Call of Duty: Modern Warfare 2
Under nyårshelgen passade jag och Albin på att byta Xbox 360-spel med varandra. Han fick Assassin’s Creed II och jag fick Call of Duty: Modern Warfare 2. Eftersom hypen för Call of Duty: Modern Warfare 2 stundtals varit skyhög och med tanke på dess bra dess föregångare var kunde jag inte riktigt låta bli att förvänta mig något alldeles speciellt även denna gång. Albin var dock snabb med att dra ned med på jorden och varnade mig att kampanjdelen lätt var över på två dagar. (o_O) Och nu, i efterhand, kan jag säga att han fick ganska rätt. Det tog ungefär tre dagar för mig att komma igenom kampanjen. Dagens/kvällens snöoväder var då till viss hjälp eftersom spelet då låg nära till hands.
Call of Duty: Modern Warfare 2 utspelar sig fem år efter Call of Duty 4: Modern Warfare. Ultranationalister har tagit över Ryssland och vill inget annat än att ställa till med krig – och det får de. Efter att Amerika beskylls för en massaker på en rysk flygplats påbörjas detta på amerikansk mark och spelaren får styra flera specialsoldater som kämpar för att stoppa anfallet samtidigt som de försöker få tag i de som egentligen orsakat konflikten.
Huvudkaraktärerna skiftar flera gånger under spelets gång och får det att känna lite som en TV-serie som delats upp i flera episoder med olika fokus i var och en av dem. Exempelvis kan en episod sluta med att en karaktär är i en till synes hopplös situation, men efter att man har fått se lösningen uppenbara sig i en annan karaktärs ögon kan man återvända till den första karaktären och därefter styra denne ur fara. För det mesta känns detta effektfullt men ibland ligger det någonstans på gränsen till rörigt när man försöker hålla koll på alla namn som man antar på vägen. Dessutom styrs alla karaktärer exakt likadant så det är egentligen mest miljöerna som förändras. Ibland kommer jag på mig själv med att undra vilken av huvudkaraktärerna jag är och då väntar jag på att någon kamrat i min närhet skall påminna mig om det. I spelets slutskede var jag väldigt osäker på vem det var jag spelade som tills den jag trodde att jag spelade som hoppade fram ur tomma intet. Identitetskris? Yep, något ditåt.
Spelet tar dig på en resa genom både Afghanistan, Brasilien, Kina, Ryssland, USA och…rymden? Ja, faktiskt. Och trots alla dessa olika platser är resan ändå över relativt fort. Enorma mängder spelmaterial forsar förbi i en rasande fart och fiendeströmmar kräver ens uppmärksamhet näst intill konstant. Detta gör att man knappt hinner stanna upp och tänka på hur linjärt spelet är – vilket i sig är kan ses som positivt – men samtidigt hinner man knappt stanna för att beskåda de vackra och detaljerade omgivningarna heller.
Call of Duty: Modern Warfare 2 bygger främst vidare på och förfinar det som redan fanns i föregångarna. Det finns inte speciellt mycket innovation bortsett från några extra varierande och – i vissa fall – uppseendeväckande situationer. Vad sägs till exempel om att få bensin hälld över sig och dö i lågorna medan ens mördare vinkar åt en, att styra en astronaut i rymden sekunder innan rymdstationen slits i bitar eller att tvingas delta i en massaker på oskyldiga civila för att inte röja ens täckmantel? Det sistnämnda momentet är dock såpass kontroversiellt att man helt kan välja att hoppa över det.
Sammanfattningsvis är Call of Duty: Modern Warfare 2 en rätt kort men god upplevelse som kommer så packad att man riskerar att behöva lugnande efteråt. Innovationen lider för att lämna plats åt något betydligt mer förfinat med just det där flytet som man förväntar sig av ett spel i Call of Duty-serien. Har man spelat Call of Duty 4: Modern Warfare och tyckte om det lär man tycka om denna uppföljare minst lika mycket.
ÅH! Det här inlägget måste jag be min pojkvän läsa. Han kommer såå tycka om det. ^^ (Han brukade spela COD 1 eller 2 förut).