Mass Effect är ett science fiction-rollspel med realtids-actionmoment som äger rum i den stora svarta rymden. Det är en rymdopera där vårt egna solsystem finns med på ett hörn – men det är inte på långa vägar det som är i centrum. I stället har spelet ett betydligt större, intergalaktiskt perspektiv där man reser över mycket stora avstånd mellan olika typer av planeter och civilisationer.
Året är 2183. Soldaten Shepard och hans team sänds till en avlägsen rymdkoloni för att utföra ett topphemligt uppdrag. Uppdraget är att i säkerhet föra hem en nyfunnen och uråldrig artefakt som lämnats av The Protheans – en ras som sedan tusentals år är utdöda och vars efterlämningar hittills har inneburit stora teknologiska framsteg för alla raser som kommit i kontakt med den. Vad man nu fruktar är att denna artefakt skall visa sig vara ett vapen – därav det topphemliga uppdraget. Strax efter nedstigning på planeten blir Shepards team förrått av en kraftfull allierad som tycks ha slagit följe med en fiendestyrka som närapå slaktar hela kolonin. Även om Shepards team lyckas stoppa dem från att ta med sig artefakten bränner den ändå in våldsamma bilder i Shepards minne innan den till sist går sönder. Detta blir starten på en lång kapplöpning där Shepard måste kämpa för att förstå bildernas innebörd samtidigt som han måste ta reda på vad som var attackerarnas slutgiltiga mål.
Förutom denna huvudberättelse, men alla twists and turns som den innebär, finns en del sidospår. Dessa i sig är sällan särskilt extraordinära men de är däremot oftast fulla på bakgrundsinformation, karaktärsöden, erfarenhetspoäng, stridsuppgraderingar och kontanter. Dessutom finns en utarbetad berättelse om hur mänskligheten relativt nyligen kom i kontakt med alla dessa nya rymdraser och hur den numera försöker stiga i rang bland dessa. Lägligt nog äger även en stor del av spelet rum i en kulturell smältdregel i form av en flygande stad där de flesta raser har sina ambassader och rymdens maktcentrum befinner sig, vilket ger en trevlig överblick över raserna som finns där. Ja, det det är science fiction på hög nivå, det här.
Huvudberättelsens mysterier luckras upp under resans gång men samtidigt döljs mycket stora delar av den skickligt under en lång tid. Det är egentligen inte förrän precis innan slutet som man får någon full förståelse för hur allt egentligen ligger till.
Valmöjligheter, valmöjligheter, valmöjligheter
Det skall sägas att spelet låter en göra en hel del val. Dessa påverkar hur folk bemöter dig och vad ni pratar om. Innan spelet börjar kan man till exempel välja mellan att köra på standardkaraktären, Shepard, eller om man vill bygga en helt ny kvinnlig eller manlig karaktär med annat ursprung och en annan stridsklass än den vanliga. Ganska snart efter att spelet tagit sin början ansluter en del andra karaktärer sig till dig och detta slutar snart med att man varje stridsklass som man själv inte är. Även om man själv inte kan detaljstyra dessa karaktärer kan man ändå styra deras specialkrafter och vapen via snabbmenyer. Stöter man exempelvis på en starkare typ av fiende kan man få alla karaktärer att använda specialkrafter och efter några sekunder av blixtrande kaos har man effektivt rensat rummet. Vissa egenskaper som andra karaktärer besitter verkar kollektivt och kan exempelvis handla om att hela gruppen förbättrad läkning vid skador.
Spelets svårighetsgrad är ständigt justerbar och anpassar hela tiden fiendernas level mot ens egna. Antingen är de således svagare, jämbördiga eller starkare än ens egna grupp. Detta är dock ingenting man nämnvärt tänker på för fiendernatyperna varierar trots allt en del mellan nivå ”kanonmat” och nivå ”tung-krokodilgris-som-inte-vill-något-annat-än-att-döa-dig”. Ena stunden drar man fram i relativt effektiv hastighet mellan småfiender för att i nästa bli tvungen att lägga i backen och försöka mjuka upp starkare fiender på lite avstånd i stället.
Det finns massvis med karaktärer som har historier att berätta för dig – men om du vill lyssna och i vissa fall ställer rätt frågor. Beroende på vem du pratar med och vad ni pratar om kan du få erfarenhetspoäng och du kan fylla på din så kallade paramount- eller renegade-skala. Den första av de två kan ses som en indikation på hur god du är och en andra för hur ond du är, fast riktigt ond låter spelet en aldrig bli. Skalorna ökar oberoende av varandra så det går egentligen att var relativt ond och god på samma gång. Men då kommer kruxet att det tar sin lilla tid att parallelljobba med två skalor. Får du inte ordning på vilket du vill vara finns risken att folk börjar dö eftersom du saknar handlingskraft. Utöver detta får man dessutom mer generella erfarenhetspoäng från både diskussioner och strider. Dessa låter karaktärernas level öka och dessutom utnyttja erfarenhetspoäng för att uppgradera karaktärers förmågor.
Valet av karaktärer som får följa med ut på fältet påverkar även spelets dialoger eftersom de vid olika tillfällen bryter in och lägger in egna åsikter. Ibland händer det till och med att de ställer frågor till varandra som kan leda till att man får höra saker som man annars inte haft en aning om. Även de valda karaktärernas stridstyp kan ändra striders upplägg markant.
Stop and stare
Det är inte speciellt svårt att se att det är Unreal Engine – ala Gears of War (1) – som puttrar på under huven. Laddningen av texturer hamnar gärna på efterkälken och vissa partikel- och ljuseffekter är riktigt läckra. Även de cirkulära menysystemen och systemet för att ta skydd bakom väggar påminner om Gears of War. Dock finns det en några miljöer som känns smått underväldigande. Det är inte så att spelet är fult men oftast känns det som det inte är tillräckligt med effekter på skärmen för att göra hackandet befogat. Kanske har det att göra med att spelet är från 2006 och det inte är lika väl optimerat som dagens spel i många fall blir.
I vissa miljöer kan laddningstider dyka upp om man rör sig för fort – vilket tillfälligt fryser spelet tills det kommit ikapp – men det är väldigt sällan det sker utanför huvudstaden. Det finns även laddningstillfällen som inte gå att undvika. Ibland består dessa av någon form av grafik som loopas och ibland består dessa av hissar där karaktärer kan ägna sig åt lite hissprat innan de kommer fram. Ibland är det intressant, ibland är det bara tråkigt.
Röstskådespelet är fullständigt top notch och den väl fungerande textningen gör det lätt att hänga med i alla dialoger utan problem.
Avslutningsvis
Mass Effect extremt bra spel, helt enkelt. Det är rejält science fiction-tungt och på grund av detta faller möjligtvis inte alla i smaken – och smaken är viktig eftersom spelet räcker i runt tjugo timmar och innehåller många valmöjligheter som kräver ett viss engagemang för berättelsen. De som gillar denna typ av spel får något rejält att tugga på och lär fortsätta få det i uppföljarna som påverkas av val som du har gjort här.
Uppföljaren, Mass Effect 2, släpptes nyligen och har snabbt kommit att höjas till skyarna. Både denna och den kommande uppdateringen Psycho Mantis på sparfilerna och för över information från tidigare delar i serien. Detta gör att uppföljarnas berättelser tar vara på och påverkas av det val du har gjort i tidigare delar. Skall det spelas? You bet.
