danielandersson.me

Någon som fattar vad som händer här? Inte jag heller. Aflac! (^.^’)

Året är 1954 och sheriff Teddy Daniels plågas av krigsminnen och drömmar om sin frus död. Han och hans partner beger sig till Ashecliffe Hospital på Shutter Island för att undersöka det mystiska försvinnandet av en psykiskt sjuk kvinna. Strax efter att de anlänt börjar en stor storm att hopa sig och när mysterierna blir allt fler och fler står det klart att ingenting är som det först verkat. Snart börjar det dessutom gå upp för dem att det kanske aldrig kommer kunna lämna ön levande.

Igår sågs Shutter Island. Jag hade förväntat mig en slags thriller-take på The Rock men fick något helt annat som rubbade mig på ett annat vis. Filmen var snygg, intensiv och blev lite förutsägbar på ett väldigt oförutsägbart vis. Nu, efteråt, är huvudet fullt med minnesvärda småklipp ut filmen. Vad tyckte jag om den då? Jadu, den kändes lite seg på sina ställen men gillades i överlag en hel del.

Jag skulle aldrig rekommendera att man installerar för mycket extensions i sin version av Firefox eftersom detta kan göra den slö. Men tack vare att de flesta av dem är rätt smart byggda kan man mestadels köra en del på en gång och klara sig rätt bra. Här kommer en lista på de extensions som jag kör med – de som jag känner mig begränsad utan och befriad med. Hade det inte varit för dessa hade jag antagligen gått över till Chrome eller Webkit vilken dag som helst. Here goes:

Teman

Chromifox Basic: Ett tema som skall härma Google Chrome-webbläsaren utan att ta det för långt – därav ”Basic”-suffixet. Jag gillar vad temat gör med flikarna och den blåa färgen fräschar upp ett OS X-grått interface precis lagom mycket. Kommer inte ihåg vad min favorit i Windows hette men har för mig att den skulle härma Outlook eller möjligtsvis Office.

Personas Plus: En plugin som tillåter användning av en relativt ny tematyp, kallad Personas. Det mig om en gammal Internet Explorer-plugin som lät en använda en bild som bakgrund i webbläsarens övre del och precis som då kan man numera göra sin webbläsare precis hur ful eller snygg som helst med några få knapptryckningar. Plus för att det går snabbt och lätt att byta tema, minus för att det lätt blir kluttrigt och fult.

Allmänna tweaks

Svensk ordlista: En liten grej, kan tyckas. Men kör du inte per automatik med svenskt Firefox kan det vara läge att ladda ned den svenska ordlistan. Därefter är det lätt att stänga av, sätta på och byta mellan flera installerade språk vid behov.

SearchPreview: Lägger till skärmdumpar på Google, Yahoo och Bings sökresultat. Känns smått självklart efter ett tag.

Adblock Plus: Rensa upp Aftonbladet och diverse andra sajter reklamtyngda med mycket Flash- och GIF-banners. Undviker att sega ned datorn och att laptopbatteriet töms onödigt fort av reklamtätt surfande. Blockerar man dessutom smart manuellt kan man få verklig nytta av denna extension.

Add-on Compability Reporter: Hjälp Mozilla genom att rapportera när extensions krånglar i din nuvarande alpha- eller betaversion av Firefox som du inte kunde låta bli att pröva på. Denna extension stänger av add-on compability checking så du aldrig är utan dina extensions. Du får nog räkna med att det kan krångla lite ibland, men det är då du rapporterar det och (om du vill) stänger av din inkompatibla extension tills uppdateringen har kommit.

Fast Dial: Klickbara bilder på bokmärkta sajter på en sida. Perfekt som startsida om man inte kan bestämma sig för någon särskild. Inte lika snyggt som Apple Webkit eller Chromes motsvarigheter men det går att konfigurera desto mer – på gott och ont.

Google Gears: Bra för att snabba upp admindelen i WordPress eller för att kunna visa Gmail offline. Denna extension uppdateras rätt sällan vilket får mitt WordPress att klaga emellanåt, men Gears får vara kvar ändå.

Flashblock: Flash visas inte längre automatiskt utan kräver ett klick innan det laddas. Perfekt för långsamma datorer där man själv vill styra när flashgrafiken skall laddas. Att öppna flera flikar med Youtube-videos ställer inte längre till med kaos.

Webbdesign

Firebug: Perfekt för att lättare studera hur andra bygger upp webbsidor och för att debugga sina egna. Några av mina favorittillägg till Firebug är Page Speed, SenSEO, Firepicker och YSlow.

Web Developer: Gör en del som Firebug gör på både bättre och sämre vis. Ser dock väldigt annorlunda ut och har en del extratrick i skjortärmen som kan vara bra att ha när man pendlar mellan ett större webbdesignprogram och Firefox.

ColorZilla: Ser du en färg på en webbsida som du gillar? Kolla upp RGB-värdet direkt.

HeadingsMap: Håll extra koll på rubrikerna så de hamnar i logisk ordning.

Diverse bubblare

CuteMenus2: Hade det tidigare på Windows-laptoppen. I princip alla menyalternativ får ikoner, i stället för fåtalet här och där. Webbläsaren blev lite slöare av det men det blev snyggare och lättare och hitta.

Tab Scope: Förhandsgranskning av innehåll i Firefoxs flikar.

Screengrab: Spara en hel webbsida som en bild. Kul om man vill se hur en webbsida utvecklas över tid eller om det är något speciellt som man vill ha som bild.

IE View: Ännu en extension som jag hade på Windows-laptoppen för att lätt komma åt Internet Explorer snabbt. Jag körde aldrig WMV-video i Firefox utan lät Internet Explorer göra grovgörat eftersom Microsofts videoformat ändå fungerade bäst där. Finns även en motsvarighet till Mac men eftersom Firefox och Webkit betér sig ungefär likvärdigt blir det lite överflödigt.

Pixel Perfect: Om du jobbar efter en bildförlaga och vill göra en pixelperfekt webbsida är detta en extension för dig.

FireFTP: Verkar fungera bra och ger tillgång till alla funktionalitet som man kan förvänta sig av ett fullblodigt FTP-program. Men tyvärr vill FireFTP inte ta sig an universitetets FTP-server så det ligger i dvala tills vidare.

Idag träffades min grupp – de så kallade ”krabborna” – hemma hos Berina. Direkt vid dörren kändes det lite konstigt för jag kom på att jag nästan aldrig varit där utan att ha varit berusad förut. På något lite vis får jag hoppas att det inte säger någonting om mig, utan enbart att jag aldrig har varit där för annat än fest och firande. (^o^’)

Nåväl, glöm alkoholen. Firandet kommer sedan. Nu var det dags att fortsätta arbetet på gruppuppgiften – att göra en fungerande webhandel. Eftersom gårdagens möte kändes ovanligt framgångsrikt var dagens mål att kunna fortsätta på samma spår. Berina tankade på med starkt(!) kaffe, te samt rulltårta och efter runt fem timmars pillande är jag nu ganska trött. Men nöjd. Men trött.

Det börjar nästan blir dags för en ”Bara i Japan”-kategori här. Men inte riktigt än – för varianter av denna talande anka har nämligen synts i amerikansk reklam innan. I Japan har man dock gullat till det lite extra med en katt och helt annan stil.

Vad är Aflac då? Ett försäkringsbolag.

Det är dags att återvända till Rapture – undervattenstaden som grundades av Andrew Ryan för att skapa ett bättre samhälle, särskiljt från omvärldens obalanserade ekonomi och regler, och som föll för sin egen laglöshet då endast egenvinningen tog överhanden. Året är 1968. Ryan, Fontaine och Jack är sedan åtta år borta från staden. Du, en av de första Big Daddy-prototyperna, vaknar efter att ha varit död i tio år och hör rösten från en flicka som kallar på dig: ”Father…it’s me, Eleanor. I know you’re awake in there — I can feel it. Mother won’t be able to…to toy with you like that, ever again.” Under din resa genom staden får du reda på mer om stadens uppkomst och fall, hur du kom att hamna där och varför du dog.

Normalt kan jag känna att det är okej att göra en uppföljare som inte gör för mycket nytt jämtemot sin föregångare. Ibland blir det helt enkelt så mycket nytt i en serie att man börjar undra varför de inte bara börjar om under ett nytt namn i stället. Bioshock 2 är ett av dessa spel som under utvecklingen tycktes vingla lite på gränsen och sedan tycktes ta till allt som är mest bekant. Låt mig förklara varför detta kan ses som något dåligt samtidigt som det fungerar.

Bio.. Bio– Wutt?!

Det fanns en gång ett helt annat spel som hette Biohazard (vilket i USA och Europa blev känt som Resident Evil). När det släpptes hyllades som det bästa som Capcom gjort på länge. Capcom började genast att fila på en uppföljare som i stort sett skulle vara närmast identisk med föregångaren, fast med en annan story som spann vidare på den första. En bra bit in i utvecklingen uppstod en situation som spelproducenten Shinji Mikami senare skulle komma att beskriva på följande vis:

”Jag tyckte att teamet hade bra material. Allt som behövde göras var att hälla det i en panna och laga till det ordentligt. Men när jag testade det på allvar blev jag chockerad över hur illa det smakade.”
(Level, nummer 46)

Denna dåliga smak ledde till att ett nästan färdigt spel fick skrotas och i stället började man om från början. Hur bra originalingredienserna än var behövdes utveckling för att komma någon vart. Och hur sjukligt plågsamt detta än må ha varit för spelutvecklarna skulle det med tiden visa sig vara det bästa som kunde hända spelet och serien. Biohazard 2 överträffade alla förväntningar och själv tycker jag ännu att det är det överlägset bästa skräckspelet i serien.

I den färdiga versionen av Biohazard 2 förföljdes spelaren av monster som sällan dog innan man nådde spelets slut. Detta skapade en ständigt osäkerhet för vart de skulle dyka upp härnäst och skapade en slags relation till dem. De stod ut från resten och var läskigare eftersom de alltid slog tillbaka på de mest oväntade vis.

Från en Big Sister till Big Sisters

Bioshock 2 började på samma spår med en Big Sister skulle försöka stoppa spelaren och förfölja denne genom större delen av spelet. Promotionmaterialet sade detta, de som blev intervjuade sade detta. Big Sister skulle ”alltid iakta en”, hon skulle vara din nemesis. Så långt verkade Bioshock kunna skilja sig från sin föregångare och kunna skapa lite av just den där vinnande, täta stämningen som fanns i Biohazard 2. Men någonstans där, nära slutet av utvecklingen får de ansvariga ett hjärnsläpp som chefdesignern Zak McClendon motiverar på följande vis:

”If you have a single character that the player knows they can’t kill because they’re so important to the story you’re completely removing the triumph of overcoming that encounter with them.”
(Gamespot: Bioshock 2 interview)

Därmed reducerades Big Sister en vanlig fiende i mängden och Bioshock 2 förlorade en spelfiness som antagligen hade fått det att sticka ut lite extra från föregångaren. Hon framstår som lite svårnådd och spännande i början av spelet men blir snart ett dussinmoment utan särskild finess. Om hon någonsin hade en chans till en själ så är den nästan borta nu. Till och med jätteaporna (så kallade ”Grumblers” ”Brutes”) blev plötsligt mer intressanta. När spelets huvudfiende ständigt refererar till en enda Big Sister blir det tydligt hur sent man fattade detta beslut.

Från mörkt havsdjup till solig vattenyta

Så, om man bortser från detta snedsteg – vad var det blev kvar? En ny berättelse där tidigare okända nyckelkaraktärer något klumpigt breder ut sig över stadens historia. Det går att köpa men ibland känns det som om man har hamnat i ett alternativt universum där en ny, lämplig intrig har klistrats på.

På plussidan finns dock faktumet att intrigen nästan är på samma nivå som föregångaren och att. Dessutom möter du samma vackra Rapture som förra gången och huruvida du tappat smaken för det eller ej är egentligen mest upp till dig. Men i det stora hela tycks denna smak inte vara fullt lika illa som den som Mikami en gång kände. Spelet har trots allt en viss kvalité som uppkommer genom de välutvecklade miljöerna och de hundratals ljuddagböckerna som karaktärer spridit ut över staden. Vill du veta något nytt om staden och människorna skall du aldrig följa den givna vägen innan den är den enda som återstår.

Även vapenbalansen, de bästa av plasmidvapnen och de väldigt snygga vatteneffekterna är inne på ett andra ärovarv. Att vara en Big Daddy påverkar inte ens förmåga att röra sig och borren med tillhörande den dashattacken blir stundtals riktigt rolig att använda. När man slutligen nästan fäller en tår till slutscenerna (de soliga av de fyra möjliga) känner man att man får en viss lön för mödan.

Avslutligtsvis

En uppföljare som vinner mest på det som är bekant och kvalitetsstämplat från föregångaren och på en förhållandevis kraftfull story.

”–and in our story, Rapture was just the beginning.”

Ja, låt oss hoppas det.