danielandersson.me

Senast genomspelat är Mass Effect 2:s Overlord-expansion och Red Dead Redemtion. Det förstnämnda var en skön påminnelse om hur bra Mass Effect 2 kunde vara ibland, samtidigt som det fick mig att undra över hur tusan någon kunde klaga på ansiktsanimationerna i Alan Wake. Red Dead Redemtion kändes däremot lite svårt att komma i – dels för att jag hade spelat en del linjära spel innan och dels för att spelet faktiskt är lite grovt i kanterna.

Inledningsvis kände jag till exempel ingen vidare motivation av att se tre snubbar gå tillsammans och se en av dem rida iväg bara för att bli skjuten efter att ha malt ur sig en urseg dialog. Detta följdes av att några enstaka förklaringstexter blinkade förbi innan jag hann läsa dem. Under de nästföljande mellansekvenserna var jag vid flera tillfällen extremt nära att helt trycka bort dem och avfärda spelet som en platt vilda västern-sandlåda. Men sedan hände något. Maston pratade om samma grejer om och om igen, karaktärerna kändes hopplöst korrupta hit och dit men Maston hade i alla fall lagt fram lite bättre vad som drev honom och, yes, det gjorde skillnad. Lite berättarutveckling och nya platser senare kände jag mig riktigt hemma och spelet rullade sedan på till den bättre slutdelen med indianer, snö, grizzlybjörnar och bondeliv. Någonstans där, när jag sett alla platsers bredd och variation, såg jag den detaljrikedom som inte syntes i början. Och slutet, ja, det kändes rätt och effektfullt.

Men så ett erkännande: Buggarna (och kanske extrapriset i butiken) var faktiskt en stor del av skälet till att jag över huvud taget köpte spelet. Visst hade jag hört från andra att det verkade bra men jag tillät ändå mig själv att vara tveksam. Westernsimulatorer brukar som regel inte falla mig i smaken. Jag tyckte främst att det lät rätt lajbans med flygande, ridbara människor och andra märkligheter. Nu när jag har kommit igenom hela spelet kan jag tyvärr inte säga att jag har sett något av detta – men..

• ..min fru svävade utanför vår gemensamma säng (vilket syns i bilden ovan).
• ..en kvinna som behövde skjuts knuffade ned mig från hästryggen och blev sedan stående där, raklång så att jag inte kunde komma upp igen. Hästen blev orolig av detta och och började springa runt. Snart började även kvinnan på ryggen försöka springa men resultatet blev bara ryckiga rörelser.
• ..en okänd mexikansk kvinna gled genom en brunn, genom ett antal maknadstånd och försvann bakom en mur. Jag hade precis handlat klart i en affär när jag såg henne komma glidande i sidled.
• ..min häst gjorde vid ett flertal tillfällen en skarp vänstersväng, rakt in i en grind utan att det fanns några synliga hinder som skulle få den att göra detta.
• ..min häst blev stundtals en övernaturlig bergsklättrare och tog sig upp för stora, branta klippor när jag visslade efter den. Jag skall väl inte klaga på att den kommer men ibland önskar jag att den kunde göra samma när jag red på den.
• ..min häst försvann mystiskt. Jag red fort genom ett öppet landskap, hoppade av i farten, sprang några meter bort och när jag vände mig om var hästen borta. Den kom inte när jag visslade så fick fixa en ny.
• ..diverse vilda djur ”åkte” ibland runt i vildmarken utan att röra på benen. Ser läskigt ut om natten.
• ..när man går in i ett hus/rum kan karaktärerna där inne bli stående på stolar, bord och dylikt.
• ..det var vid flera tillfällen svårt att loota/skinna/bakbinda döda fiender när man befann sig i backar eller ojämn terräng.
• ..förklarings- och undertexter blinkade ibland förbi väldigt mycket fortare än vad jag hann läsa dem.
• ..i utomhusterräng syntes ibland blinkande prickar och linjer i marken.

Ska man ge ett sådant här spel bra betyg, eller? Ja, det kan man nog – men räkna alltså med några buggar på vägen.

Som alltid – bara i underbart galna Japan. Ett gäng transexuella sjuksystrar prövar på en något speciell variant av magnetkameraundersökning.

Någon som fattar vad som händer här? Inte jag heller. Aflac! (^.^’)

Det börjar nästan blir dags för en ”Bara i Japan”-kategori här. Men inte riktigt än – för varianter av denna talande anka har nämligen synts i amerikansk reklam innan. I Japan har man dock gullat till det lite extra med en katt och helt annan stil.

Vad är Aflac då? Ett försäkringsbolag.

^ Hittat på en bänk utanför universitetsbibliotekets entre. Detta är nog den mest extrema ”rökning dödar”-ruta som jag har sett, och då förstår jag inte ens vad som står i den. Bilden räcker. Nog känns femtiotalets sociala askkopp väldigt avlägsen.

Efter huvudberättelsens slut gjorde jag lite efterspelsquester och ställdes lite oväntat mot möjligheten att byta kön. Jag var tvungen att acceptera erbjudandet direkt eller låta det vara så det var ett one chance only. Och jag grubblade.. Ja, jag såg det framför mig: Alex ser vad jag har blivit och sticker iväg till Bloodmyst igen, utan mig och återgår till sin förvirrade tillvaro bland de prostituerade där. Albin börjar stirra stint in i väggen och slutar att prata igen. Kärnfamiljen slås i spillror. Jag skulle gråta.

Men jag kunde inte låta bli.

Flera speltimmar som man gjorde det att det kändes oväntat lockande att bli kvinna. Det kittlades liksom i hela mig. Jag hällde i mig drycken (ingen blodig kirurgi här inte), autosparfunktionen kickade igång (ingen återvändo nu) och sedan började det att ryka innan det till sist syntes ett lite mindre ansikte med en något mindre näsa. Fast spelets glow-effekt och de stora kläderna som jag bar gjorde mig för en stund osäker på om någon ändring verkligen hade skett. Ja, jag blev faktiskt tvungen klä av mig kläderna och gå ut i dagljuset (för drycken fanns i en mörkare grotta) för att verkligen se skillnad.

Reslutatet:

• Det känns lite konstigt men det känns även som en rolig belöning att få så här i endgame. Jag har ingen angry inch egentligen. Eller, nja, jag vet inte riktigt. Man kan inte ta av sig underkläderna.
• Alex verkar inte göra någon större skillnad på mitt då-jag och mitt nu-jag. Hon älskar mig. Edit: Fast hon tycker inte om när jag flörtar med henne.
• Albin säger att jag är världens bästa ”mom” istället för ”dad”. Jag försöker vänja mig.
• Mina attractive-stats har blivit till cross-dressing-stats. Jag har fått byta garderob vilket jag uppenbarligen är väldigt dålig på för det ser rätt dumt ut och jag får inte riktigt till det med attractive-statsen än. Oj, nu såg jag att man kunde ändra färgen på sina kläder. Edit: Nu såg jag att man kunde ändra färgen på håret. Nu börjar det likna något igen.
• NPC:ernas reaktioner på mina sociala handlingar verkar lite annorlunda, men det kanske har med kläderna att göra.

Sådant här händer bara i spel – bara i spel. (^o^’) Knothole, nästa.