Förra veckan gav mig ut för att testa HTC Legend och se om den hade samma problem som föregångaren, HTC Hero, hade. Telia var, som vanligt, den enda butiken som lät mig testa denna telefon på riktigt. Lyckligtvis visade sig problemen ha minskat en hel del sedan Hero och någon dag senare hittade jag Legend för vettigt pris på annat håll. Nu har jag testat den några dagar och tänkte försöka samla intrycken.
Legend är en uppföljare till den omtyckta Hero. Prestandauppdateringarna är relativt blygsamma men i kombination med ett uppdaterat operativsystem skall prestandaskillnaden från föregångaren kännas rätt stor ändå (enligt vissa recensioner). Det enda som tycks vara orört sedan Hero är kameran, men då har den ändå förärats med blixt.
Telefonen har ett 3,5 mm hörlursjack, volymknappar på sidan, en oval scrollyta under skärmen, 3,2 tums tryckkänslig amoled-skärm med 320×480 pixlars upplösning, multitouch, Wifi, kommer upp i 7,5 mb/s datahastighet via telefonnätet, GPS, elektronisk kompass, klocka som ställer in sig beroende på vart du befinner dig i världen, kamera på 5 megapixlar med blixt, SMS/MMS/mail-funktionalitet, webbläsare med stöd för Flash, Google Android 2.1 Eclair samt en uppdaterad variant av HTC Sense.
Android i lyxförpackning
HTC är onekligen den tillverkare som har lyckats bäst med Android-operativsystemet och är dessutom tillverkare av Googles egna Nexus One. Legend är något svagare än Nexus One men kommer däremot med en designfaktor som slår de flesta telefoner på fingrarna. Hårt. Då de flesta Android-telefoner är i plast med både bättre och sämre skärmar, både visuellt och vad gäller tryckkänslighet, briljerar Legend med en i stort sett felfri skärm. Mestadelen av telefonens skal främst av formskuren aluminium, vilket är något som Apple gjorde de flesta blev väldigt bekanta med för något år sedan (i samband med släppet av ”unibody”-varianten av Macbook). Fördelarna med detta material, enligt Apple, var då att det var både lättare och starkare, vilket minskade storleken på produkterna/gav mer plats för komponenterna på insidan. Precis som Macbookarnas tangentbordsknappar består även vissa delar av Legends baksida av svart plast, så visst känns det lite som att HTC återanvänder en fungerande mix av material och färger. Resultatet är en telefon som känns väl gedigen och rent av dyr i handen.
Internt slänger HTC in sitt så kallade ”HTC Sense”, vilket kan sammanfattas som ett gäng apps och widgets som förskönar interfacet och lägger till extra funktionalitet. Så, ja, köper man denna telefon är det antagligen för att man vill ha den bästa typen av Android-lösning som man kan få idag. Sociala medier och internetkommunikation är tydligt i centrum. Direkt vid starten ombeds man fylla i uppgifter för Facebook, Twitter, Flickr och mail och därefter är allt det där med dig hela tiden – och det fungerar extremt bra utan något krångel. En widget, kallad Friends Stream, uppdateras med jämna mellanrum för att hämta nya tweets och Facebook-uppdateringar från dina kontakter. Du kan uppdatera Twitter och Facebook på en gång. Mailprogram kollar efter din mail och informationen om dina mobiltelefonkontakter kan kompletteras med bilder och extra information från Facebook och din Gmail-adressbok.
Gott om inställningsmöjligheter
Widgetsystemet och möjligheten att byta ut bakgrundsbilderna gör att att användarna kan göra operativsystemet precis hur gräsligt fult och klottrigt som helst lika väl som de kan att ägna timmar åt att försöka få till något slags snyggt, organiserat kaos. Apparna som finns är inte lika många och inte lika kommersiella som de till Apples Iphone men de har däremot möjligheten att göra mer grundläggande ändringar i telefonens system. Exempelvis kan nya typer av tangentbord, klockor och startsidor laddas ned. Spotify till Android installeras både som en separat app och som en widget. Appen fungerar nästan precis som den till Symbian och widgetten visar låttitel, start/paus och bak/framåt. De flesta widgets kommer dessutom med mer än ett valbart utseende/storleksalternativ och du har sju startskärmar att sprida ut dem på.
All textinmatning sker via skärmtangenbordet som faktiskt gör ett väldigt bra jobb med att förvandla tveksamma knapptryckningar till ord med hjälp av ordboken. Det går att ladda ned ett skandinaviskt tangentbord men det var inte riktigt lika finslipat som det som kom med telefonen så själv skriver jag numera utan ”Å”-, ”Ä”- och ”Ö”-tangenter. I stället låter jag ordboken automatiskt räkna ut ett ”A” skall bytas ut med ett ”Ä” i ett ord. Det kan låta knepigt men det fungerar faktiskt. Har man dessutom problem med att träffa rätt bokstavstangenter tar rättstavningsfunktionen med det i beräkningarna när den rättar till orden.
Kameraläget har gott om direktinställningar för ljus, kontrast, mättnad, skärpa, GPS-lokalisering och så vidare så där behöver man inte känna sig speciellt begränsad. Dock är kameran av ungefär samma kvalité som en låg- till medelmåttig kompaktkamera och resultatet är ibland lite oförutsägbart. Med ett stadigt grepp och lite tålamod kan man ändå få till rätt okej fritidsbilder.
Telefonen kommer med en helt okej webbläsare som klarar Flash, hanterar de senaste webbstandarderna och kan anpassa textbredden på de flesta spalter vid inzomning. På tal om inzooming fungerar ”pinchen” från Iphone här och gör det mycket bekvämare att zooma in och ut på stora webbplatser, bilder och kartor.
Mycket på en gång till kostnad av batteritid
All internetaktivitet tillsammans med en stark skärm kommer tyvärr med ett högt pris: Batteritiden är på gränsen för vad jag tycker är okej. Efter åtta timmar och relativt aktiv användning ropar telefonen oftast efter laddningssladden. Enligt informationen som man då får upp är det oftast skärmen som står för runt 80% av den totala strömförbrukningen. Man kan stänga av den automatiska ljusjusteringen (vilken är påslagen som standard) och dra ned på ljusstyrkan manuellt, men så fort man kommer ut i solen inser man varför HTC ändå har valt att låta skärmen lysa så stark som standard. Den behöver nämligen lysa en hel del för att kunna visa något alls i solljus. Autojusteringen är däremot något för stark i mörka rum för då blir det rent av jobbigt att läsa från skärmen. Halvlösningen är en widget (exempelvis Brightness Profiles) där man snabbt kan hoppa mellan olika skärmstyrkor samt den egna förmågan att hålla telefonen i skugga när solen skiner på.
En annan tråkig detalj är Googles begränsning för hur apps och widgets får installeras i telefonen. Man är begränsad till de 512 megabyte internt utrymme som finns i telefonen för programfiler. Cache och övrig användardata förvaras förvisso på minneskortet men eftersom telefonen redan kommer med en del installerade program och man själv installerar fler med tiden är risken stor att man förr eller senare når gränsen och tvingas avinstallera appar för att få plats med nya. Detta begränsar en som användare och säkerligen även programmerarna som nog inte vill göra för stora apps. Problemet går just nu att lösa med hjälp av rootning men det är antagligen inget som de flesta av användarna (jag själv inkluderad) vill behöva krångla med. Det är bara att hoppas att Google ändrar detta i framtiden.
Lite kort men väldigt gott
Sammanfattningsvis tycker jag att denna telefon är den roligaste jag har haft. Jag rekommenderar den starkt men vill ändå varna för batteritiden och utrymmesbegränsningen för apps och widgets som kan vara i minsta laget för vissa.
