Efter ungefär sex år har det 121:a avsnittet av Lost sänts. Avsnittet är på runt två timmar och var som att se ett gäng polletter trilla ned, en och en, och vissa föll onekligen hårdare än andra. Sammantaget blev det skön samling återseenden ända från säsong ett, nyckelfraser och osäkra situationer som äntligen skulle få sin upplösning. Man hann med en hel del action också. Vid ett regnigt, actionfyllt tillfälle trodde jag nästan att avsnittet skulle slå över till en av The Matrix Revolutions fightingscener.
Serien har sedan länge varit känd för att vara lite mer krävande men samtidigt mer belönande. I detta avsnitt levereras många svar – men man måste oftast fundera lite på dessa innan man helt kan förstå dem. Slutscenerna var väldigt oväntade. Först kunde jag knappt greppa vad tusan det var som hände, fast ju mer jag tänker på det desto mer logiskt blir det:
<SPOILERS>
- Som Ben sa: ”That’s how Jacob ran things. Maybe there’s another way – a better way.” Alla var vid ett tillfälle fast på en plats men nu behövde det kanske inte vara så.
- Att Hurley och Ben tidigare pratade om att vara nummer ett och nummer två innan det borde ha ägt rum stör egentligen inte tidsordningen alls, för så som Sheperd sa: ”Everything that’s ever happened to you is real.” / ”Everyone dies sometime, kiddo. Some of them before you, some.. Long after you.” / ”There is no ‘now’ here.” Att vi inte sett vad som hände sedan och tidpunkten som vi trodde att vi befann oss i spelar alltså ingen roll. Detta är på sätt och vis den religiösa sinnesbilden av döden då man möter alla sina nära och kära på en gång. Detta förstärks av att Ben fann tröst i att bli förlåten men inte lät sig själv vara med på grund av sin skuld.
- Men(!) mängden verklighet i deras möten med varandra kan ändå diskuteras. Eftersom öns egenskaper redan tidigare visat sig kunna böja tiden och kunna överföra vissa personers medvetanden till sina tidigare jag (med vissa minnesluckor som följd) är det möjligt att alla hamnade på samma plats/tidslinje och var tvungna att acceptera att ”whatever happened, happened” i samband med att de mötte varandra. Detta skulle i så fall stämma rätt bra överens med Desmonds tidigare sökande efter sin konstant för att kunna komma vidare. De var alla sina konstanter och knöt ihop säcken i och med att de mötte varandra. Detta ger även en ny innebörd till Jacobs ord: ”It only ends once. Everything else is just progress.” De senaste avsnitten tycks Desmond ha varit i någon sorts superspeedad variant av det som han upplevde i avsnittet ”Throught the Looking Glass” så visst kan alla ha drabbats av något liknande. De vet att de dog men de är inte döda.
- Men ändå, hur kan de ha hamnat i ett förflutet som inte skedde i deras liv? Desmond hamnade aldrig i någon alternativ verklighet tidigare – han hamnade i det förflutna och lyckades inte bryta mönstret. Nu är alla någon annanstans än det förflutna. Svaret kan vara att de under 70-talets bombexplosion a’la Daniel skapade en ny tidslinje. Vi ser hur denna utspelar sig, parallellt med den som dom fortfarande är kvar i. Med explosionen kunde de inte förhindra händelserna och själva, automatiskt hamna i den nya tidslinjen direkt. ”Whatever happened, happened.” På ett vis förhindrade de vad som skett men de var ändå kvar där de var. Det var först när det blev dags att samlas som allt lönade sig. De fann ett slags ”loophole”, så att säga.
</SPOILERS>
Nåväl, nu är det slut. Tack för den här gången!
