Det hela ägde rum igår då jag och Albin spenderade några timmar i Göteborg med att vandra, tjöta, äta och se på bio. Egentligen är det en gammal vana som vi har haft, men eftersom vi båda haft fullt upp med jobb och plugg så har det inte blivit så mycket av denna varan på sistone. Filvalet föll i sista minuten på The Sorcerer’s Apprentice som gillades på något Disney-charmigt vis och trots lite ojämt väder var det aldrig några problem att ta sig någonstans utan att bli genomblöt.

Och det är väl tur det, för i mitt tycke är The Sands of Time och Warrior Within de bästa delarna! Filmen får även ett stort plus för att den lyckades bli ganska oförutsägbar – även för mig som kände till större delen av berättelsen på förhand.

Serien har sedan länge varit känd för att vara lite mer krävande men samtidigt mer belönande. I detta avsnitt levereras många svar – men man måste oftast fundera lite på dessa innan man helt kan förstå dem. Slutscenerna var väldigt oväntade. Först kunde jag knappt greppa vad tusan det var som hände, fast ju mer jag tänker på det desto mer logiskt blir det:

<SPOILERS>

• Som Ben sa: ”That’s how Jacob ran things. Maybe there’s another way – a better way.” Alla var vid ett tillfälle fast på en plats men nu behövde det kanske inte vara så.
• Att Hurley och Ben tidigare pratade om att vara nummer ett och nummer två innan det borde ha ägt rum stör egentligen inte tidsordningen alls, för så som Sheperd sa: ”Everything that’s ever happened to you is real.” / ”Everyone dies sometime, kiddo. Some of them before you, some.. Long after you.” / ”There is no ‘now’ here.” Att vi inte sett vad som hände sedan och tidpunkten som vi trodde att vi befann oss i spelar alltså ingen roll. Detta är på sätt och vis den religiösa sinnesbilden av döden då man möter alla sina nära och kära på en gång. Detta förstärks av att Ben fann tröst i att bli förlåten men inte lät sig själv vara med på grund av sin skuld.
  
• Men(!) mängden verklighet i deras möten med varandra kan ändå diskuteras. Eftersom öns egenskaper redan tidigare visat sig kunna böja tiden och kunna överföra vissa personers medvetanden till sina tidigare jag (med vissa minnesluckor som följd) är det möjligt att alla hamnade på samma plats/tidslinje och var tvungna att acceptera att ”whatever happened, happened” i samband med att de mötte varandra. Detta skulle i så fall stämma rätt bra överens med Desmonds tidigare sökande efter sin konstant för att kunna komma vidare. De var alla sina konstanter och knöt ihop säcken i och med att de mötte varandra. Detta ger även en ny innebörd till Jacobs ord: ”It only ends once. Everything else is just progress.” De senaste avsnitten tycks Desmond ha varit i någon sorts superspeedad variant av det som han upplevde i avsnittet ”Throught the Looking Glass” så visst kan alla ha drabbats av något liknande. De vet att de dog men de är inte döda.
  
• Men ändå, hur kan de ha hamnat i ett förflutet som inte skedde i deras liv? Desmond hamnade aldrig i någon alternativ verklighet tidigare – han hamnade i det förflutna och lyckades inte bryta mönstret. Nu är alla någon annanstans än det förflutna. Svaret kan vara att de under 70-talets bombexplosion a’la Daniel skapade en ny tidslinje. Vi ser hur denna utspelar sig, parallellt med den som dom fortfarande är kvar i. Med explosionen kunde de inte förhindra händelserna och själva, automatiskt hamna i den nya tidslinjen direkt. ”Whatever happened, happened.” På ett vis förhindrade de vad som skett men de var ändå kvar där de var. Det var först när det blev dags att samlas som allt lönade sig. De fann ett slags ”loophole”, så att säga.

</SPOILERS>

Nåväl, nu är det slut. Tack för den här gången!

^ Åt en lite sen frukost idag till detta: Efter den röriga cirkusen med The Tonight Show (läs om den här) är Conan O’Brien numera ute på sin Legaly Probited to be Funny on Television Tour. Google bad honom komma över för en frågestund och detta blev resultatet. Rätt roligt och intressant frukosttittning, må jag säga.

Hur var Iron Man 2 då? Uppföljare är ju alltid lite svåra men i detta fall kan jag nog säga att om du gillade den första filmen så gillar du antagligen denna med. Men räkna gärna med lite mer än bara action och räkna med flertalet nya karaktärer (som förspelar inför en kommande Hulk-film?).

Sam Bell har suttit ensam på en månbas i tre år och har hemlängtan. Hans arbete är att se över maskinerna som gräver fram energiresurser som levereras till Jorden med jämna mellanrum. Strax innan hans kontrakt tar slut och han skall åka hem börjar märkliga saker att hända.

Som en recensent på IMDB säger: ”It’s like it knows what you are thinking, but doesn’t want to correct you right away.” Bra film!

Därför(!) har jag idag bytt taktik – med en hjälm:

Jag vet inte om den hjälper särskilt mycket men den borde erbjuda något skydd i alla fall. Synd att de inte tillverkar cykelhjälmar i denna modell.

Länk: I Am Iron Man 2

Lost håller på att ta slut. Wired har intervjuat Daemon Lindelof och Carlton Cuse och passar på att göra en jätteartikel kring serien.

Länk: Wired: As Lost Ends, Creators Explain How They Did It, What’s Going On

Som alltid – bara i underbart galna Japan. Ett gäng transexuella sjuksystrar prövar på en något speciell variant av magnetkameraundersökning.

Nu: Databreak (bortsett från en titt på senaste numren av Naruto och Bleach), glass/nyponsoppa och Level-läsning.